flyckt

Man börjar bli rätt trött på alla problem. Är det inte dom ena så är det dom andra. Och inte bara mina egna. Alla har dom, det är liksom problemen som dominerar känns det som. Man börjar ju undra vad livet gör med oss egentligen. Jag kan inte minnas en enda dag som varit totalt bekymmerslös och problemfri. Och då menar jag större problem, typ identitetskriser, dåligt självförtroende, olycklig kärlek och spöken i huvudet m.m. Små problem, t.ex punktering på bilen, missad buss eller ett sportsligt nederlag, får man lära sej att leva med. Det är övergående problem. Men dessa större "evighetsproblem" går mej på nerverna. Känner mej omringad av dom. Vet inte om det beror på mej eller på alla andra, eller nåt helt annat som inte går att kontrollera... Svaret känns allt annat än enkelt.

Tills vidare så skyller jag på det berömda "samhället". Det är alltså "samhällets" fel... Ingen vet egentligen exakt vad det är för nåt, men man skyller gärna på det. I grunden så är det väl så att mänskligheten på jorden år 2009 generellt ställer orimligt höga krav på sej själva och folk i sin omgivning. Man ska vara si och så och man ska göra dittan och dattan och absolut inget annat. Man ska hinna med det och det innan man blivit såhär gammal osv... En liten människa klarar inte av det. Vissa klarar det bättre än andra förstås. Men en del dukar under innan livet ens har hunnit börja.

Jag kanske tänker för mycket. Eller jag vet att jag gör det... Men det är inget som går att ändra på eftersom det är sån jag är. Ju mer jag tänker desto mer negativt inställd och tankspridd blir jag. Skulle kunna skriva en bok, men jag vet inte vad det skulle göra för nytta. Jag behöver bättre struktur, både i tankarna och i livet. Det märks om inte annat på att det här inlägget inte blev alls som jag själv hade tänkt mej... Fast det kanske bara är jag som märker det iofs :)

Två steg framåt och två steg bak samt gonatt...